Båtbygge och båtbyggare på Svartlöga

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det knappt några träd på Svartlöga. Ändå byggdes då många och relativt stora båtar här, och det av båtbyggarmästare som var kända i stora delar av norra skärgården. Den framstående Erik Andersson uppges till exempel ha byggt ett femtiotal båtar på svartlöga och dessutom hjälpte han till med de första och viktigaste momenten vid båtbyggen på andra öar. Ville man anlita någon av de kända båtbyggarna var man tvungen att boka dem långt i förväg. Man byggde allstå inte bara båtar för eget bruk utan det var även en viktig födogren.

En av de båtar Erik Andersson byggde i början av 1880-talet var den numera K-märkta sandkilen Helmi som, efter en omfattande renovering, forfarande seglar.

Från 1887 till 1946 hade Helmi sin hemmahamn på Blidö där hon ägdes av familjen Sjöblom. Därefter hade hon ett flertal ägare. Vid ett tillfälle byggdes hon om till husbåt och användes även som bokbåt under en period. Sedan var hon spårlöst försvunnen. Hennes illa medfarna skrov återfanns 1986 och skänktes av upphittarna till Sjöhistoriska Museet som tillsammans med föreningen Helmis Vänner renoverat henne fullständigt. Det är också Föreningen Helmis Vänner som numera förvaltar och äger Helmi - den enda kvarvarande seglande roslagsskutan.Det är tradition att Helmi varje år besöker Svartlöga. (Foto: Roine Karlsson)

Båtbygget leddes av en ”båtmästare” som på den tiden hade en krona om dagen i lön, plus mat och husrum om det var på en annan ö. När det var en större båt som låg på bädden behövdes dessutom många hantlangare som arbetade från 5 på morgonen till 7 på kvälllen.

När så en större båt skulle sjösättas kallade man samman så många som möjligt för att hugga i taljan med grov hamptross som gick till dubbar i berget. När väl båten låg i sjön var det regel att man blev bjuden på mat och kaffe. Och när masten var på plats någon eller några dagare senare blev det motsvarande ”mastkalas”. 

Storpiggen Astrid sjösättes 1908

Att kunna välja ut bra virke var en av de viktigaste egenskaperna hos en framstående båtbyggare – man skulle kunna spåra och läsa krummen i ett växande träd. Krumvirket användes till sambord, bettar (tvärsgående balk som fästs med två knän till översta och näst översta bordet), vränger (tunna spant) och stävar.

Eftersom Svartlöga knappt hade någon skog var man tvungen att skaffa lämpligt virke från fastlandet eller de stora öarna alldels utanför kusten. Det sägs att den välkände båtbyggaren Erik Söderman brukade åka skridskor de 30 kilometrarna till Östanå för att köpa virke till nybyggen. Ofta var han där ett år innan en båt skulle byggas för att välja bra virke och ringbarka granar till mast, bom och gaffel. Ringbarkningen gjorde att träden torkade långsamt vilket gav mindre sprickor.

1909 byggdes den sista piggen på Svartlöga.

Storpiggen Astrid taljas upp 1918