Svartlögas geologi

Förste Statsgeolog Thomas Lundqvist

Svartlöga är en ö olik de flesta andra i skärgården. Högsta punkten är ca 10 meter över  havet. Ön är mycket flack och växer därför snabbt i areal till följd av landhöjningen. De senaste 100 åren uppges arealen ha ökat med 25 %. Vegetationen präglas av lövskog och ensnår som kan bli mycket täta.

Jordarterna utgörs av svallgrus och svallsand med rester av morän. Berg i dagen förekommer rikligt, och hällarna är ofta vackert isräfflade. Eftersom kalkgynnade växter förekommer på ön måste jordarterna innehålla en del kalk. Detta kan bero dels på ordovicisk kalksten som inlandsisen fört med sig som block från Bottenhavets botten, dels på kvartärt skalgrus från blåmusslor m.m. Någon kalk finns inte i Svartlögas berggrund, men ett stråk av urkalksten om maximalt 5 meters bredd kan med avbrott följas från Östra Lagnö vid Ljusterö till salskären NV om Svartlöga.

Berggrunden på Svartlöga innehåller tre huvudkomponenter: I öster finns metadacit (en omvandlad eller metamorf vulkanisk bergart,förmodligen en ytnära, s.k. subvulkanisk intrusion), i mitten en granit som tillhör de s. k. urgraniterna, och i väster konglomerat. Dessutom förekommer basiska vulkaniska bergarter (metabasalter), amfibolit- och pegmatit gångar. De båda sistnämnda utgörskivformade branta genomsättningar i alla tre huvudbergartema. Arnfiboliterna bildar i vissa fall s. k. blandade (=magmablandade) gångar tillsammans med granitporfyr.

Berggrunden på Svartlöga. Förklaringar till kartan finns längre ner

Metadaciten och konglomeratet tillhör de svekofenniska ytbergarterna (ytbergarter = sedimentära och vulkaniska bergarter) med en ålder som kan tänkas överstiga 1900 miljoner år. Moderna radiometriska dateringar saknas dock i området. Daciten och konglomeratet överlagras norr om Svartlöga av leptiter, d. v.s. sura vulkaniska bergarter (ryoliter), som innehåller tunna skikt av urkalksten. I Bergslagen har liknande bergarter vanligen åldrar mellan 1880 och 1890 miljoner år. I öster (söder om Rödlöga) finns gråvackeartade, skiktade bergarter som sannolikt underlagrar och därför är äldre än Svartlögas konglomerat och metadacit. Genom veckning har leptiterna, metadaciten, merabasalten, konglomeratet, graniten och amfibolitgångarna blivit skiffriga eller stängliga och den ursprungligen horisontella skiktningen i ytbergarterna har över stora områden blivit brant upprest.

Graniten, som innehåller glesa strökorn (megakrister) av mikroklin, tillhör de äldsta graniterna i trakten och är sannolikt obetydligt yngre än ytbergarterna Någon större åldersskillnad torde heller inte existera mellan graniten och amfibolitgångama (även benämnda Herrängsgångar efter den plats i Uppland där de kanske förekommer rikligast).

Den yngsta bergarten på Svartlöga utgörs av de talrika gångar av pegmatit (= grovkornig granit) som slår i genom alla andra bergarter. Åldern för pegmatiterna är sannolikt densamma som för t. ex. den välkända pegmatiten vid Ytterby nära Vaxholm, d.v.s. ca 1800 miljoner år.

Alla bergarter på Svartlöga utom konglomeratet är bildade på magmatisk väg, d.v.s. ur bergartssmältor. Den intensiva magmatiska aktiviteten är sannolikt orsaken till de intressanta mineralbildningar som i princip drabbat alla bergarter utom pegmatiterna. Värmen från bergartssmältorna har troligen orsakat en cirkulation av hetvatten (hydrotermala lösningar) i berggrunden. Därvid skedde kemiska förändringar som innebar en urlakning av främst kalium, kalcium och kisel, samt en anrikning av framför allt magmesium. natrium och vatten (s.k. maimesiametasomatos. d.v.s. en typ av omvandling som liknar den som åtföljer Bergslagens sulfidmalmer). Vid den efterföljande regionala metamorfosen av bergarterna, som skedde på ca 10 km djup och vid ca 550-600°C, bildades olika nya mineral i omvandlingszonerna. Bland dessa nya mineral märks järnrik granat (almandin), cordierit (magnesium( -järn)-aluminiumsilikat), relativt järnrika amfiboler (magnesium-järn(-aluminium)-silikat; rombisk antofyllit och monoklin cummingtonit) och andalusit (aluminiumsilikat).

Förklaringar till kartan ovan