Stockholms Skärgård har länge spelat en stor roll i konsten och litteraturen. Tänk bara på namn som Elias Sehlstedt, August Strindberg, J A G Acke, Bruno Liljefors, Axel Sjöberg och Albert Engström som alla inspirerades av Stockholms Skärgård. Andra konstnärer som verkade i nära kontakt med skärgården var Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg, Anders Zorn och Carl Larsson. Samtidigt skapade dessa – dåtidens kulturelit - den bild av Skärgården som lever än i dag. Framför allt då Strindberg med Hemsöborna 1887.
Från början samlades många av dessa konstnärer på Dalarö. 1894 tog konstnären och seglaren J A G Acke initiativet till att ta sig längre utåt och norrut. Då skapades konstnärskolonin på Östra Lagnö med bl a Engström och Liljefors dit man inte bara kom för att måla utan också för att festa och jaga.
När kolonin på Östra Lagnö upplöstes flyttade en del av konstärerna till Sandhamn. Albert Engström flyttade vid sekelskiftet till Grisslehamn och Bruno Liljefors köpte Bullerö-arkipelagen 1908, ungefär samtidigt som han inspirerade Ernest Thiel att köpa Fjärdlång.
Senare har vi namn som Evert Taube (som var förlovad med Albert Engströms dotter malin och därför tillbringade tid hos familjen i Grisslehamn) och Sven Barthel. Och naturligtvis Roland Svensson som fann sina motiv bl a på Svartlöga.
Även i svensk film har Stockholms Skärgård spelat en stor roll. Strindbergs Hemsöborna filmades första gången redan 1919 och sedan har många filmer utspelats här, från Skärgårdskavaljerer 1925, Pojkarna på Storholmen 1932, Skärgårdsflirt 1935 coh pensionat paradiset 1937 till Sommaren med Monika 1953, Vi på Saltkråkan 1964, Att angöra en brygga 1965 och SOS – En segelsällskapsresa 1988.
På Svartlöga finns idag ett antal personer som också inspireras av skärgården i sin konst.
Ulla Andersson
Jag och min familj kom till Svartlöga första gången i början på 50-talet. Vi hyrde övervåningen hos Joel och Olga Södergren, numera Grundbergs fastighet. Några år senare köpte vi Robert och Gerda Södergrens fastighet, numera Zachrissons. Jag och Sven, som är född och uppvuxen på Svartlöga, blev senare ett par och bor nu mitt i byn.
Mitt måleri började år 2000. Jag kände att det blev viktigt för mej att måla det jag fascinerades av, vår vackra skärgård med alla skiftningar, färger och dramatik. Jag målar helst med oljefärg. Svartlöga med kobbar och skär samt ytterskärgården är mina motiv. Vi bor nu på Blidö och har Svartlöga som fritidställe året om.
När jag växte upp så var tv-filmen ”Året på ön” av Bertil Danielsson min Favoritfilm. Hans lugna, poetiska liv i samklang med naturen var förtrollande. Det födde i mig en längtan att leva precis så. Under många år var jag också kolonibarn på Blidö. Det gav mig starka blodsband till skärgården.
Långt senare träffade jag Stefan. Vi gifte oss och skaffade en vild Labrador. För att ge oss själva och hunden en möjlighet att leva ett rikt liv vid havet med Naturen nära inpå oss, skaffade vi Furskär på Svartlöga. Där slog alla våra drömmar in.
De första åren var magiska. Vi levde med havet, fågel- och djurliv tätt inpå oss. På kvällarna lekte rävungar tafatt på klipporna med hundens alla leksaker. Ofta satt de utanför våra verandafönster på kvällarna och tittade in, till synes helt orädda. Fågellivet var rikt och många blev timmarna med kikare och närstudier. Vi lärde barnen att leva utan tv och istället njuta av tystnad och himmelska vyer. Idag, tjugo år senare, är Svartlöga och Furskär förändrat. Tystnaden finns nu bara i perioder av ”off-season”. Våra lugna stunder vid klipporna är numera förstörda av båtar som åker runt, runt i rent okynne och någon fågel syns knappt längre. Det är en sorg - men kärleken till Svartlöga består trots allt.
Jag kom som två-åring till Svartlöga 1960 då familjen hyrde ett hus i byn. Mina föräldrar blev så förälskade i platsen att de redan året därpå köpte en tomt. Sedan dess har jag tillbringat sina somrar på Svartlöga och inspirerats av naturens former. Jag formger därför ofta smycken med marint tema, t.ex. snäckor, fiskar, knopar. Jag tillverkar mina smycken mestadels av silverlera men även med traditionellt silversmide.
Min farfar och farmor köpte en underbar fastighet på Svartlöga 1954, åtta år innan jag föddes. Jag har alltså bott här hela mitt liv, på somrarna. Som låtskrivande ungdom skrev jag en del hitlåtar på Svartlöga, om krusbärsläskar, tårtkalas och ensamma farbröder med stora lador.
Nu, sen ett par decennier är Svartlögavistelsen för mig helig och bör innehålla så lite jobb som möjligt. På somrarna försöker jag helt och hållet stänga av jobbet - inte så lätt för en ständig frilansare - ligga på klippan och titta på sandstekeln, lyssna på radio på vår fina toa, jogga i älgspåren...
Eldningshelgen i oktober (bilden ovan) är en lisa för själen, och jag är enormt glad över att min man och mina söner liksom jag tycker Svartlöga är ett paradis, där man gärna skippar bekvämligheterna från stan.
Det var en dag i juni månad 1974 som vi första gången steg i land på Svartlöga. Vi hade åkt runt till olika holmar och skär för att ringmärka skräntärnor och kom att landa på Svartlögas västra strand. Vi tog en promenad tvärs över ön och närmade oss byn.Vi blev hänförda av det vi såg och bestämde oss: Här ska vi bo. Vi hyrde en liten stuga av familjen Beisland innan vi 1981 kunde köpa en tomt och bygga vårt första egna hus.
Jag målar i olja på duk. Motiven är ofta hämtade från den frodiga naturen och vattenspeglarna i Lassas Hagar på Svartlöga. Många av mina målningar har en kvinnogestalt såsom betraktare eller i centrum av bilden med symboler runt om i form av fåglar, trollsländor och växter i svepande dekorativa former. Jag målar också gärna gamla lador och sjöbodar som har en historia och patina.
1975 på midsommarafton kom jag till Svartlöga första gången. Till Storskötkobb. Redan efter några timmar träffade jag Helené, som jag gifte mig några år senare. De första åren seglade vi mycket. Sedan började vi hyra av Gerd och Lennart och sommaren 1987 kunde vi köpa hemmanet Svartlöga 3:21 - "Albanus - efter sonen Åke som avlidit 1981. Helene och jag bor mycket på Svartlöga och främst trivs vi höstar, vintrar och tidiga vårar. Ljuset, färgerna, vinden, skären, horisonten är det som fängslar. Jag är, som det heter på konstspråk, autodidakt och före nyåret 2003 hade jag aldrig hållit i en pensel.
Jag målar det jag ser och tycker om. Utöver detta har jag inga särskilda avsikter med mitt målande. Jag tycker det är roligt att visa mina tavlor och jag blir glad då andra människor visar sin uppskattning. Om bilderna sedan bidrar till att ytterskärgårdens miljö och natur respekteras och bevaras, är detta en bonus. Och då har det väl varit någon mening med mitt måleri.
