Historia
Man räknar med att Svartlöga befolkades under 1400 och 1500-talen, men den fösta gången som Svartlöga (troligen) nämns i skrift är 1535 då en Erik i Swarthelöö namnges. Lite senare blir skattefogdarnas räkenskaper en källa och i 1573 års Jordebok över skattskyldiga och åligganden nämns två namn på Svartlöga, Peder och Jon Jons.
Den första karta där Svartlöga finns med vid namn är Petter Geddas översiktskarta från 1695, där syns dock inte alls några detaljer. Den äldsta kartan över Svartlöga är från 1709 och visar i stort sett bara läget på byn. I kartan från 1765 (nedan) kan man dock se fastighetsgränser och byggnader även om man här inte visar hela ön utan konstaterar att ”betesmarken möter” vid kartgränsen
Svartlöga var en av få skärgårdsöar som klarade sig från ryssarnas härjningar 1719. Grunden runt ön är förrädiska och enligt traditionen skrämde öns säljägare bort inkräktarna med sina bössor.
 |
|
Karta över Svartlöga 1765. Notera att den bara visar den bebyggda och odlade delen
Denna karta och några andra finns högupplösta under kartor |
Under hela 1600-talet beräknas invånarantalet på Svartlöga vara knappt 10 personer i några få hushåll. 1628 års boskapslängd visar att det på Svartlöga då fanns 14 kor, 31 får och 17 getter. Befolkningen ökade sedan stadigt till 1880 då Svartlöga hade 127 innevånare.
De boende på Svartlöga var aldrig helt självförsörjande. Framför allt behövde man spannmål eftersom odlingsmöjligheterna på Svartlöga var begränsade. Men man behövde också salt, vertyg, tyger och mycket annat. För att kunna köpa allt detta sålde man saltad ströming och annan saltad fisk, sälkött, levande kalvar och smör. Från början fanns inte heller några hästar på Svartlöga och inte förrän de kom kunde man plöja tillräckligt djupt för att odla potatis.
Man fiskade och jagade inte bara på hemmavatten. Strömming fiskades bl a på Hårsten, både på våren och under sensommaren när höskörden var bärgad. Då stannade man enligt traditionen till den 9 september. Man gjorde också så kallade ”Norrbottensfärder” där man seglade norrut längs kusten längs iskanten för att jaga säl. Ofta var man ute mer än en månad. Sälköttet såldes både färskt och nedsaltat i tunnor.
Under vintern tog man också arbete på fastlandet och de stora öarna, bl a med vedhuggning. På 1800-talet ägnade man sig även åt båtbyggeri på vintrarna när inte gårdsbruk och fiske tog all tid. Vissa vintrar byggdes 2-3 storbåtar på Svartlöga. Här fanns knappt några träd så mycket av virket måste hämtas från fastlandet eller större öar längre in. Man byggde även större båtar, både för att sälja och till eget bruk, och 1880 fanns åtta piggskutor på Svartlöga. Den sista piggen byggdes på Svartlöga 1909.
 |
|
Hamnen på Svartlöga 1902
(Foto: J.W Hamner) |
 |
|
Helmi - den K-märkta sandkilen som fortfarande seglar - är byggd på Svartlöga (Foto: Hans Brismo) |
Det kom också folk till Svartlöga för att arbeta – många från Dalarna - framför allt med att bryta ny mark.
För att ta sig till jaktmarker och fiskevatten seglade man tills isen lade sig då det var släde som gällde, eller skridskor. Man åkte tidigt långa sträckor på skridskor för att t ex jag säl och utter eller för att ta sig till fastlandet för att välja ut virke på rot till båtbyggen.
Redan 1910 hade antalet invånare mer än halverats till 61 personer och 1940 hade antalet minskat ytterligare till ca 40 personer. På 1960-talet lämnade de sista bofasta Svartlöga (idag finns återigen några fastboende på ön).
 |
|
Ur Nordisk Familjebok 1918 |
Första ångbåten i reguljär trafik kom 1928 och med den turisterna och sommargästerna, även om det innan dess fanns entusiaster och seglare. En sådan var punschfabrikören Cederlund som höll till på Svartlöga. 1940 var en handfull stockholmare fastighetsägare på Svartlöga.
Värt att nämna är den konflikt som uppstod på 1960-talet när några markspekulanter köpte upp stora arealer mark av de bofasta för att stycka och sälja tomter. I deras plan skulle det bli 200 nya tomter på ön. Förslaget möttes av stora protester men planen fastställdes av Länsstyrelsen 1970. Efter ytterligare överklaganden upphävdes dock länsstyrelsens beslut av dåvarande civildepartementet och Kungl. Maj:t. Du kan läsa mer om den uppslitande konflikten nedan under Svartlöga i pressen.
Mer om Svartlögas historia
Upp till toppen av sidan>>
